iki and her dreams

Igår när jag kom hem möttes jag av en svansviftande Lottie som försökte smita ut, hon gör så ibland för att få upptäcka världen utan koppel, men eftersom hon har svårt att hitta hem är det ingen bra idé så jag hann fånga in henne och lekte lite inomhus. Lagade middag (quinoasallad med sparris och favabönor, min lokala asiatiska butik har fantastiska grönsaker), och tillbringade en kväll framför datorn, som så många andra kvällar här.. Men trots att jag har med jongleringsbollar för händelselösa kvällar, har jag inte haft tillräckligt tråkigt än för att lära mig jonglera :)
Imorse kunde jag inte hitta min nyckel. Det är en ensam, liten nyckel, så jag har ibland haft svårt att hitta den tidigare när den försvunnit i något hörn i väskan eller om jag lagt den i jackfickan av misstag, men imorse fanns den verkligen ingenstans. När jag letat igenom väskan och kläderna jag hade igår flera gånger fortsatte jag leta igenom soffan (hittade lite pengar och en tändare som garanterat inte är min), påsen med smutstvätt, skrivbordet (bra att det blev städat), sängen, soppåsen (okej, jag var desperat vid det laget)... men den fanns ingenstans. Det närmaste jag kunde komma en nyckel var nånting hårt och litet som rörde sig i botten av soffan, nära en reva i tyget under en kudde, men det gick inte att nå det och det kändes mest som pengar, men det kunde vara ett mynt och den runda delen på en nyckel. Vid det laget var jag rejält uppskärrad, jag visste ju att jag låst upp dörren kvällen innan så nyckeln måste finnas någonstans inne i huset men samtidigt fanns den ju inte. Det är illa nog att slarva bort sin egen nyckel, värre att slarva bort någon annans.. I panik fortsatte jag leta igenom huset, trappan, badrummet, köket, kylskåpet (okej, jag var mer än desperat..), men ingenstans fanns nyckeln. Jag kollade även i dörren, ifall jag glömt den i på utsidan, men ingen nyckel. Efter att ha vänt upp och ner på huset i en och en halv timme insåg jag att det var lönlöst, skickade ett uppgivet och ursäktande sms till min landlady och förklarade läget, och gick till jobbet. Dörren låser sig automatiskt så det var låst tills Sarah kom hem.

Dagen har präglats av den bekanta känslan 'jag måste lösa det här, men det går inte, det är inte möjligt'. Det är en känsla jag burit med mig hela sommaren och våren, och som jag blivit väldigt van vid. Den försvann delvis när jag fick ett sms tillbaka av Sarah efter några timmar: 'den satt i dörren, jag hittade den när jag kom tillbaka efter min joggingtur imorse innan du gick upp, den ligger på byrån i hallen' - och jag slappnade av, lättad, men blandat med uppgivenhet - kunde hon inte nämnt det imorse, vi pratade i tio minuter innan hon åkte till sin morgonföreläsning... Men den är återfunnen och ligger i min väska igen, det är det viktiga. Magkrampen har fortfarande inte gett med sig, men fungerar just nu mest som en påminnelse av hur jag mådde hela våren och sommaren. Visst har jag känt att det varit avstressande att vara här, men det var inte förrän jag kom tillbaka till samma stresskänsla som jag fullt insåg hur bra mått av att komma bort från allt. Dagens största lärdom är att jag behöver stanna i Brighton ett tag.

Ytterligare en bra sak med Brighton är att jag har hittat en ny sorts sojamjölkchoklad. Fanns i smakerna naturell och apelsin. Goda var de också :)